Carola Björk  
  home / next project
 

4 - 8 mars (2016)

 

 


New place Portrait: Lisboa / 100 x 120 cm


Vaknade där jag brukar men någon helt annanstans. Har kämpat under yta länge och inte chockad över att det skrivits på läpp. Som fick mig upp över. En aning. Platsen som här en närvaro som följer med dit blicken går. Sitter över yta nu men långt ifrån säkrad. Lämnar. På väg. Mot. Vi har delat okroppslig tid sen ett tag och trodde vi skulle få göra motsatsen strax men du hade åkt. Förskjutits till framtid och jag jagar. Kommer mot dig men med samma distans. Den fysiska. Vår okroppsliga tid kommer vi fortsätta dela som om ingenting hade hänt, som om vi befann oss där vi brukar. Utanför syns turbulensen som vita moln. Framför mig sitter han och han och hon och jag har druckit upp min tomatjuice. Idéer avlöser varann som en ny en ny en ny men ändå som oftast exakt samma. Tar mig runt som i en rondell och ibland av. Fan va less jag är. Kroppen vet. Jagar och jagar det som jag också vet. Behöver något annat nu för att kunna nå den. Den plats som följer med i acceptans och undviker kontroll genom en annan som lots. Som skapar möjligheter till handling. Genom lekplatsen kommer jag lämna just den med en geokordinat i ett munsår. That sets the direction towards sitdown. A shout out towards into.

morgon
middag
kväll
natt och däremellan.
finns ingen fri tid från du. jag.

Blablabla och han går förbi och magarna möter varandra i trång gång. Han framåt. Han bakåt. De går förbi varandra och mig och jag sitter blickstilla. Fiser. Jag har gjort det så många gånger förr men varje ny är helt främmande. Har upplevt sprickan så många gånger förr men varje tillfälle är du annorlunda. En yta på en centimeter gör ett universum och jag låter mig transporteras med. En två tre fyra splitter och hur många stjärnor är egentligen det. Bla bla bla. Jag kommer fortsätta fisa så länge jag behöver. Gaser föds till liv under tryck. Snart framme vid etapp ett. Två tre fyra och fem kommer avlösa och jag ser mest fram emot allt.

Nu sitter jag med facit i hand och hade i min knepigaste fantasi inte kunnat ana vad jag skulle få komma åt. Till vem du skulle öppna dörren min nyfunna kärlek. Till en nyfunnen kärlek. En plats jag satt fötter mot fick mig självklart förälskad i en sanning som med så lugna andetag fått mig att förstå att det här är precis exakt rätt. Här är du hemma min vän min älskade vän. Hos honom finns du och ni och här är där du kommer bli. Till. En ny människa tillsammans med den andre. Genom en stad och ögon. De där ögonen. Så förtroendeingivande trygga. Jag litar på vad du utstrålar utan tvivel. Jag ser dig. Blick som ser på mig. Du hade missförstått och kom tillbaka och fick oss att komma och som vi kom. Så långt ifrån okroppsligt man kan. Komma.

Etapp oändlighet (utan punkt)

I kronologisk ordning blev fredag bland moln en fortsättning i möten. Möte ett: du som öppnade dörren och bjöd in till mer. Tack. Han. Han. Ni som nyss öppnat och sen faktiskt en galning som jag uppskattar trots att jag i slutet kände mig obekväm så gick. Till mer möten. Han och Mateo och en morgon i kärlek. På torget övade du tai chi. Jag såg. Jag gör rätt jag gör rätt. Jag gör det jag behöver. Steg efter annat på ny yta får mig balanserad. Hjälper mig att återfå mig. Lek. Leken var viktigast nu och jag lät den bli det. Första linan och andra, tredje och faktiskt fjärde gav inte så stor påverkan och jag har en teori. Min grundkänsla idag är så pass euforiskt att drogerna inte gör skillnad. Inte som för dig som drar fram kuken och sätter på jazz (i omvänd ordning), gnäller över att din syster inte låst porten och talar i samma takt som ditt namn, Ratata. Jag hade börjat se the madman och glad att jag lämnade för det är skillnad för mig nu. Idag är jag nykter och vet. Då var det annorlunda på grund av. Tvång. Kontroll utan liv. Lust. Tid som gick ut på att överleva med drogerna som behov för flykten till release. Idag gör jag motsatsen genom närvaro och lyssnar med sunda öron.

hej
hem
välkommen

Etapp tre fyra fem och jag vill inte fortsätta skriva för minnena är fortfarande så pass färska att jag kan känna de i en kropp. Inte bara min men din. Med ord finns det en risk att jag lägger dem utanför mig. Morgon i kärlek bland tai chi blev eftermiddag med ett livs-förändrande innehåll. Du hörde av dig med en röst som frågade om alla bilder från staden som jag sa berodde på att jag tyckte om att ta bilder på den när jag rör mig mitt i. Den. Du svarar på det med att ”varför har du inte sagt något” som jag ju hade och efter ett par kärleksfulla vändor fram och tillbaka avslutade vi med att veta att vi i morrn kommer att ses. Du kommer tillbaka till framtid. Men innan det mer möten. I sakta lunk. Väggen mellan mig och du äger ingen åtskillnad och i köket möts vi över musik. Du sjunger den jag upplever och på söndag kan det bli rörelser i hall. Du ska lära mig dansa.

mer hej

Tomas i träskor som står mitt på ett golv och bjuder in till en tömd bassäng med danskar och mer musik. Jag tackar ja och fortsätter ut i regnet mot hög höjd för att se ut över mitt inre. Jag. Är. Hemma. Även här och jag vet att platser under tår avlöser varandra för att aktivera platsen inom. Synliggör vetskap. Tacksam för att möjligheterna ges och för att jag slitit som ett djur för att kunna ta emot. Tack tack tack för att du öppnade dörren till vardagsrummet och berättade om fiskarna. Tack för weeden som jag gav vidare. För ord som jag vet att vi kommer ta upp nästa gång vi ses. Tack för att du lämnade elementet för utan hade jag stannat kvar innanför hud i dagar. Den som norden håller mig bunden till. Kylan jag kommer att frigöra mig från. Snart. Nu är det dags att kliva ut på gatan med en sista lina i näsan för promenaden mot dig. På vägen kikade jag in i framtiden och vet precis ingenting men har aningar. Inne. Tränger mig förbi och ser och ser och ser och jag ser att ni ser. Mellanlandar på en toalett för att hämta mod för att den här gången fråga om en Cola och Constanca. Du är vacker och jag önskar jag ser dig ofta och mer även fast ni flyttar till landet. Även ni vill ha den lugnare utgångspunkten bland grönt för att välja en stad i puls. Colan har jag i handen och sippar på den nu och inget annat. Smakar bättre i svaljet men gör sämre för humöret. I längden. Nu skiter jag i allt för lekplatsen är min och vi pratar och pratar och pratar. Jag vill fortsätta och följer gärna med dig tillbaka till baren men du ska jobba och jag ska vidare. Jag älskar dig också och jag vet att vi ses igen. Taxin stannar och du sticker ut huvudet och frågar och jag svarar och jag svarar och du slutar inte att vilja att jag ska följa med men tillslut måste ni åka och jag sätter mig i en annan. Framme fanns Björk inte på listan som du sagt men jag var välkommen ändå och när jag kliver innanför tröskeln till golvet som fylls upp av min stora kärlek entrar jag universum utan gräns. Som så ofta förr smyger jag mig in i en stämning och ut mot en plats som blir min. Aktiverar en yta och hittar min riktning. Blicken mot fram och närvaron omnisk. Nu.

och där kom du.

Såklart var det kul att se dig men jag vet ju att du vill och jag vill inte. Fick parera så ett fokus krossades och mitt intresse letade omvägar. Till frånvaron. Den som tidigare krävt och krävt men nu kan hållas på avstånd. En paradox. Frånvaron på avstånd. Nej. Och i taxin hem godtar du äntligen och jag fortsätter till mitt rum för i morgon vill jag vakna ensam och nära dig. En annan. Jag är nervös men blir lugn när jag faktiskt vaknar till ljudet av din bild. Godmorgon och ses snart och det gjorde vi. Jag hade valt hörnet på gatan och gatan och du stod i ett annat och skickade en bild av fasaden som liknade den jag stod vid men var totalt annorlunda. Vi kom fram till det och tillslut och äntligen kom vi fram till varandra. Min mage knyter sig för trots att det var tid sen så blir det nu. En första blick och vi tog i varandra en första gång och fortsatte att titta och kunde inte sluta röra vid oss och där är vi fortfarande. Med mil emellan är du närmare än då. Känslor definieras inte utifrån yta men rymd och jag kan inte komma ihåg att jag upplevt det här. Steg som vi började ta tog vi över gatsten jag tidigare gått på själv. Från och med nu kommer det aldrig ske igen. Från och med nu kommer du alltid göra mig sällskap och då tyckte jag som du att vi borde gå till den illegala kinesen. Du öppnade dörren som inte syntes och ledde mig uppför trappan till restaurangen som inte fanns. Trots fullsatt. Trots Luna. Tack för allt och för att du kunde berätta historier om henne och er och all öl som oftast inte kom och för att vi fick vänta på rätt nummer två som vi ändå tog med. Där sitter jag med dig bland färger som är stadens palett. Den jag har kommit att älska. Jag älskar. Nervöst. Berättar senare att jag har ett harhjärta och är döpt efter en färja. Du får mig att skratta och berättar om din pappa som dog samma år som min men i en arbetsrelaterad olycka där han klövs på mitten. Tårar kommer även nu. Sanna ömma delade. Jag vill veta allt om allt som du vet om. Hur är det möjligt att jag känner dig när vi inte tidigare setts. Vi tar oss ut från platsen som egentligen inte finns och vidare mot allt som blev.

när
nära
stående
liggande, sittande, balanserande och faktiskt en hel del hoppandes (trots spricka i fot)
musik
musik
konst
liv

Jag flyttar in i din doft. Redan vid övergångsstället men så självklart efter det som aldrig kommer ta slut. Dagen efter var den längsta i mitt liv och varför är därför. Du är jag. Promenaden genom parken hälsar på änder tittar på utsikt tar trappan ner och jag tar en bild (kanske fler) och framme köper du frukost och ber dom skynda sig för ”kvinnan är hungrig” (kanske gravid). Jag får kaffe till mackan även fast det är vanligare att dricka efter. Och så regnar det lite. Eller? Jag vet helt säkert att jag inte är någon annanstans än vid din hud och bortanför precis så nära oss som du också är.

Promenerar vidare närmast och jag vill aldrig sluta gå men tillslut tar vi en hiss högst upp till den artificiella himlen precis efter att vi enats om att plastblommor är vidrigt. Utsikt. Men ser mest in.
Vidare och vidare och närmare, hemma igen. Bygger lego och de där ögonen punkterar min själ. Får mig strandad utan tvivel och jag vill ta den i munnen och gör det och du me och vi. Fixe.
Kommer fram till det när jag är på annan ort men vi vet redan då och vi skrattar och skrattar och du visar och jag tar emot och ger och vill aldrig sluta med det. Ordlöst mellanrum i delade tårar. Finns inget hej då bara ryggar mot varann. Som snart kommer vända sig om.

Med stabila steg sätter jag fötter varken under eller över yta längre. Bara timmar senare och jag vet att jag fick det jag behövde. Tilliten är stark och jag är tillbaka på den plats jag ska vara.

Nu.

 

 

 

  All content © 2018 Carola Björk